Idag hade jag en shoppingdag (eller det är väl igår vid det här laget). Handlade mest presenter faktiskt. Men det spelar mindre roll...
Så jag var på väg från Triangeln. Plötsligt ser jag en silverfärgad bil köra fruktansvärt fort, jag står precis där vägen svänger och känner att han kommer inte klara av att svänga i den hastigheten. Jag trodde att han skulle köra rakt in i mig först, så jag slänger mig in bakom en cementpelare. Det var så märkligt, för min hjärna tänkte "SHIT MÅSTE FLYTTA MIG" men kroppen bara stod kvar i vad som kändes en evighet. Men till slut gjorde jag i alla fall det, och jag ser bilen köra förbi. Och Pang! (fast jag minns faktiskt inga ljud mellan att jag hoppar bakom stolpen och typ en minut efter jag fattar vad som hänt...) Jag ser en människa flyga i luften kanske 10 meter från mig. Fast min hjärna är så fruktansvärt seg vid det här tillfället. Jag tror det är en docka. En sån där de har i Myth Busters. Helt lealös. Armar och ben särade och det ser livlöst ut. Benen upp, huvudet ner. Jag tänker, vad gör en docka här? Nästa tanke är att det är en medpassagerare som hoppat ur bilen för att sticka. Återigen vet jag inte alls vad min hjärna håller på med. Hur skulle den personen kunnat flyga på det sättet? Sen ser jag cykeln ligga mitt i vägen, och kroppen till höger, in mot trottoaren. Då fattar jag! Han har kört på en cyklist!!! Nu kommer ljuden tillbaka. Folk rusar fram bakifrån mig, och någon från iTrim. Jag och en man står stilla, många går fram och plockar fram mobilen för att filma/fota. Det gjorde mig illamående. Mannen, som liksom jag såg olyckan, hamnar i nåt chockartat läge (det gjorde jag med). Jag blir helt tyst och fryser till. Han står och gör massa ljud som jag inte kan förklara. Vi har väl olika sätta att hantera det på... Det tar ett tag innan jag fattar situationen. Jag minns att jag inte orkar vara i kaoset som utbryter, och jag klarar bara inte av att höra mannens ljud. Jag måste gå. Nu i efterhand har jag sjukt dåligt samvete att jag inte stannade kvar. Men sen så hade jag inte kunnat hjälpa till så mycket, jag är ju ingen läkare direkt. Men jag kunde ju stannat kvar för mannens skull. Eller hade min panik gjort hans panik värre? Jag vet inte...
Jag skakar. Fiskar upp min mobil och bestämmer mig för att pappa måste köra och hämta mig. Jag skulle ringa hem, men jag kunde inte komma ihåg numret! Jag glömde till och med hur man söker efter nummer i mobilen. Men så ser jag pappas mobilnummer i listan över senast ringda. Jag ringer men minns inte direkt vad jag sa. Vi bestämmer att han hämtar mig vid stadsbiblioteket. Jag börjar gå. Några småglin frågar skrattandes om det är nån ny som blivit skjuten, och jag svarar bara att de vill inte veta vad som hänt. Jag tror jag blev arg där. Nu minns jag inte nåt på kanske fem minuter. Jag går till och med vilse! När jag fattat var jag var igen ringde jag Emelie. Jag kommer inte ihåg mycket av det samtalet heller. Sen kommer jag på att det kanske var dumt att gå därifrån, så i paniken ringer jag Ninni (hon har koll på såna här saker) för att fråga om det var okej. Minns inte riktigt det samtalet heller. Sen är pappa framme och vi kör och köper saker så jag kan göra tårta. Och jag bölar.
Mycket detaljer har redan försvunnit ur mitt minne, det är så märkligt. Hjärnan kan tro massa saker, och sen ta lång tid på sig att inse vad som hänt. Sen bestämmer den sig för att glömma andra saker. Jag fattar ingenting... Men de tre bilder som visas som en film i mitt huvud är föst när den silverfärgade bilen kör rakt emot mig, sen när mannen flyger i luften, och sen när han ligger helt still i en hög på marken. Minns till och med hans frisyr. Som tur är hade han ansiktet bortvänt från mig.
Men för allt i världen, tro inte att jag gör mig till ett offer nu. Jag har livet i behåll, jag förlorade ingen, jag blev inte skadad. Jag ska fan inte klaga över nåt skit. Men det var riktigt hemskt att se en människa dö på det sättet, en människokropp ska liksom inte se ut sådär. Jag behöver bara få skriva av mig lite.
Och nu är jag förbannad. Så jävla onödigt. Fy fan stackars hans familj. Helt plötsligt finns han inte mer. Tänk om man kunde vrida tillbaka klockan och gjort punka i hans cykel så han blivit 20 minuter sen eller nåt. Vad vet jag...
http://www.sydsvenskan.se/malmo/en-dod-efter-biljakt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar