Småfolk

Ibland händer det saker man inte riktigt förstår. Jag, som är som jag är och inte är speciellt förtjust i de små människorna. Nej, inte dvärgar. Barn! Jag har aldrig gillat barn, någonsin. Högljudda, smutsiga och olydiga. Men vad har hänt? Vem är det nu som har bebisbilder i mobilen, och till och med kan le till ett barn som sjunger bä bä vita lamm på bussen? Fast rätt många är fortfarande odågor...
Men vad är det då som har hänt som ändrat ett sånt inbitet beteende? Jag skyller på Theo. Min lilla gullesnuttiga brorson (amen vad hände där nu då?! Jag hatar ju bebisspråk). Jag vet inte exakt hur det gick till, men han är så söt, och mitt hjärta går i tusen bitar när han darrar sådär på underläppen.

Det där gjorde faktiskt rätt ont! Om du är så här stark 6 veckor gammal, hur stark är du då om 6 veckor till?

Tänk att jag kommer resa bort i ett år och missa så mycket... Men jag måste faktiskt leva mitt liv ändå. Synd att de växer upp så snabbt bara.